I himmlen med de blå älvorna

Tjenare!!! Haha!

Nu har jag haft brandövling på skolan. De lyckades sätta in den på vårt hål!!! Så nu har jag bara en kort rast.
Anton och Emma löser en as lång rebus. Snart så kommer alla i klassen hit verkar de tom.

Haha, vääälding intressant fakta...

 Jag hittade en novell på min skolanvändare som jag skrev i sexan. Har inte läst igenom den och jag vet inte om den är bra. Vad tkr ni? :)

I himlen med de blå älvorna.

 

När jag var åtta år drömde jag om att hitta en värld, som bara var vacker. Fullt med vita rosor och små älvor som flög omkring. Men när jag fyllde tio gav jag upp.

Kanske var det meningen att jag skulle sluta leta efter den, och bara låta den komma till mig. En varm sommar dag i juni, då jag var tretton år så gick jag en sväng vid dammen. Solen sken och det var nästan helt vindstilla. Jag satte mig på en av bänkarna. Jag tyckte om att gå hit, det var nästan en sådan här värld jag hade letat efter. Jag satt en stund och njöt av solen. Sommarn hade alltid vart min bästa årstid. Kanske var det för att jag var en flicka. Eller så var det de att jag älskade ljus. Jag tittade ut mot dammen. Vattnet glittrade av solstrålarna. Plötsligt såg jag en konstig fjäril i en av nyponbuskarna. Den samlade nypon. Jag blev förvånad, det såg ut som om den hade små händer att samla med, jag blev nyfiken och gick närmre. Fjärilen hade blå tunna skimrande vingar och hade ljus blått hår, fast jag viste vad det var så vågade jag inte tro det.

Jag gick lite närmre och tänkte lyfta upp den, då vred den på huvudet och fick syn på mig. Den blev skrämd och flög in i busken. Nu viste jag, det var ingen fjäril det var en älva! Den gömde sig bakom ett nypon, och kikade försiktigt fram för att kolla om jag var kvar. Den var riktigt söt den hade ett så oskyldigt ansikte. Ögonen var alldeles runda och havs blå. De små händerna höll ett fast grepp om nyponet. Den kikade fram igen, men gömde sig lika snabbt igen. Jag sträckte fram handen mot älvan. Den kikade fram. Den var inte rädd längre mer nyfiken. Den släppte nyponet och flög försiktigt fram till mig. Den ställde sig på handen och vinglade till. Jag flyttade dit min andra hand så att den inte skulle falla. Den lade huvudet på sned och kröp på alla fyra upp efter min arm. Den hade en inspekterande blick i ansiktet. Det såg så kul ut att jag skrattade till. Älvan blev sur och satte sig ner med armarna i kors. Jag log, jag hade aldrig mött någon med ett sådant temperament. Älvan flög och satte sig i min ficka på klänningen. Jag skakade på huvudet och lyfte upp den. Då flög den upp till mitt öra. Till min förvåning så pratade den, ledsamt och väldigt pipigt ”Älvur aré inkelboné.” Eftersom jag inte förstod vad den sa så lyfte jag ner den och tittande oförstående på den. ”Älvur aré inkelboné.” Sa den igen.

Om jag skulle säga vad jag tror att den sa på svenska så var det ”älvorna är ingen bonde.” Men det lät så knäppt så det var det nog inte. Den tittade hjälplöst på mig, och satte sig ned. Den tog upp något litet ur en ficka på dens ljusblå klänningen, och satte upp håret i en hästsvans. Jag tänkte att jag skulle försöka prata med den. ”Vad heter du?” frågade jag försiktigt. ”Älvur vlinet Minette” ”Heter du Minette?” Den nickade försiktigt. ”Jag heter Nelly.” Sa jag.

Hon nickade förtjust. ”Nelly!” Hon förstod mig på ett helt annat sätt än med ord. Vi pratade två olika språk men hon förstod mig som om hon kunde prata som jag. ”Du förstår mitt språk men jag förstår inte ditt…” Sa jag sorgset. Hon nickade men verkade inte ledsen. Hon tittade med stora ögon på mig. Sedan tog hon fram något ur sin andra ficka, det glittrade och sprakade om det. Jag hade aldrig sett något sådant.

”Älvurgattv!” Sa den lilla älvan och sträckte fram det med båda händerna mot mig.
Jag suckade. Hon verkade inte förstå att jag inte förstod henne.

              

Men jag sträckte fram handen mot den lilla älvan och tog emot pulvret. Hon flög av min arm och ställde sig på bänken jag satt på för en liten stund sedan. Hon såg finurlig ut. Det började klia i min hand där pulvret låg. Det började sjunka i huden och jag fick panik. Jag tryckte på handen så att det skulle komma ut igen, men det var redan långt inne i huden. ”Det är ingen fara.” Sa den lilla älvan lugnt.

”Jag hör vad du säger…” Sa jag förvånat. ”Det é klart, jag gav dig ju älvglitter.” Sa hon och flög fram till mig. ”Älvglitter?” sa jag och höjde på ögonbrynen.

”Ja, älvglitter är ett magiskt pulver. Vi trollar med det.”  Sa Minette enkelt och flög ett varv runt mig. Hon verkade väldigt lycklig. ”Jag har väntat väldigt länge på den här stunden.” Sa hon drömmande. ”Jag fattar fortfarande ingenting, varför har du väntat på den här stunden?” ”När en älva dör åker den till himmelen. Där får själen skriva upp sig på en lista och vänta på att återfå en ny kropp.” Hon tog en paus och försökte få ut en tova ur håret ”så du har alltså fått en ny kropp.” Sa jag och tog upp henne i min hand. ”Ja, men det blev fel. Jag hamnade här i fel värld.” Hon såg ledsen ut. ”Och du vet inte hur man tar sig till den andra världen?” Frågade jag och satte mig ner på bänken. ”Nej, jag har försökt hitta den men den värkar vara  långt borta. Jag har byggt ett bo en bit längre bort, Vill du se?” Jag nickade försiktigt.

”Då flyger vi.” Sa hon och flög iväg. Jag började gå efter henne. Hon var snabb även fast hon var så liten. Vi flög bredvid dammen en bit sedan svängde hon av mot en liten skogsdunge. ”Det är här runt hörnet.” Sa hon och svängde runt en buske.

Under busken på andra sidan låg det blad i alla färger. Lila, rosa och blåa… Det var flest blå blad. Dom var ungefär hälften så stora som min hand. I det lilla boet låg det massor av små läder påsar med gula plastsnören knutna runtom. ”Vad har du i dem?” Frågade jag och pekade på påsarna. ”Älvglitter.” Sa hon och stoppade ner en påse i sin ficka. ”Jag har med mig det överallt.” Sa hon sakligt. Bakom boet låg det flera högar av nypon. Jag gissade att det var det ända hon kunde hitta att äta. I ena högen låg det rensade och i andra orensade. ”vill du att jag ska rensa dem åt dig?” Frågade jag och nickade mot nyponen. ”nej, du behöver inte göra ett sådant besvär.” Sa hon oroat. ”Jo, jag vill.” Sa jag och tittade så snällt som jag kunde på den lilla älvan. ”men jag har inga mynt.” Pep hon oroligt. Förvånat tittade jag på henne och sa. ”Jag behöver inga mynt. Jag kan göra det utan mynt.” Hon tittade fram under luggen och flög fram och tog ett nypon och gav det till mig. ”okej, men lova att du inte behöver några mynt.” Jag log och la mitt ena finger på hennes axel. ”Jag lovar.”

 

När jag hade rensat nyponen klart så la jag mig ner i gräset och solade lite medan Minette flög för att leta efter något att dricka. Det var verkligen varmt. Jag kände att jag började bli yr och satte mig sakta upp. Jag viste att jag hade druckit alldeles för lite, Men Minette skulle ju komma med något att dricka snart. Jag väntade länge, minst en timme. Men Minette kom aldrig. Jag började bli orolig och gick för att hitta henne. När jag hittade henne låg hon där, medvetslös jag tog henne i min hand och började springa hem.

 

Ordlista Älvspråket:

 

Älvur- älva

Aré- är

Inkelboné- långt borta

Vlinet- Namn

Älvurglattv- älv glitter



Okej, hoppas att ni inte blev för uttråkade :]


Kommentarer
Postat av: Emelie

Haha, den var ju bra!: ;)

2009-11-05 @ 19:34:14
URL: http://emelieritar.blogg.se/

What do u think?♥:

Vad heter du?:
kommer du tebax?♥

Din MSN: (Bara Juwlieh kan se den ;)

Din blogg:

Vad tänkte du säga?:

Trackback
RSS 2.0