Nyårslöfte

Okej Nu har jag kommit på ett. Lr 2 nyårslöften. Jag ska använda mina 5000sms och Jag ska aldrig mer svika mina vänner. Jag vet inte varför, men det känns ofta som om jag gör det...

Nu kan jag aldrig mer skylla på att jag inte har pengar (Jo, när jag lyckats handla upp 2500 spänn :P )

Jag vet inte vad det är, men jag känner bara för att skriva. Skriva, skriva, skriva. Det skulle inte förvåna mig om grunden på min braiga historia är klar till skolstarten :) Då kan jag börja fundera på en Deckare som vi ska skriva på skolan. Jag ska fanimig ha bra betyg på den!!

Nu skrev jag om sånna där jätte tråkiga saker igen :/

LOVE JUWLIEH :* ♥

 


Den dränkte henne- Del 1



Gabriellas steg ekade i den tomma korridoren. Allt var så tyst att det verkade som om hela skolan hade somnat.

  Piano lektionen hade dragit ut på tiden så hon var sen till engelskan. Oturligt nog låg hennes skåp på andra sidan skolan än salen de skulle hålla till i. Hon skyndade på stegen. Plötsligt slog det henne att e hade en läxa tills idag. Hon grubblade på vilka ord det kunde ha varit, eller var det en text? Hon tittade ner i golvet med rynkad panna. Kanske vad den till veckan där på? Hon försökte komma på en bra ursäkt till att inte gjort läxan, men kom inte på någon som möjligen skulle funka. Hon rundade ett hörn och plötsligt låg alla noter utspridda över golvet som hon nyss höll i handen. Hon tittade förvirrat upp och mötte ett par stora blå ögon.

 

Den kom smygande bakifrån, kastade sig över henne, dränkte henne. Värme spred sig i hennes kropp samtidigt som hennes hjärta verkade vara på väg att hoppa ur bröstet på henne. Helt oförberedd för känslan som nu fyllde henne började hon rodna och fick ur sig ett pipigt

   ”ursäkta.”, och började samla ihop papperen som låg på golvet. Hon tittade upp lite försiktigt under luggen och såg att någon annan hjälpte henne att samla ihop de utspridda papperen. Ett par vita sneekers var visserligen det enda hon såg, men den hon krockat med hade stannat och hjälpt henne, Han med de blå, varma ögonen. När hon fått ihop alla papperen så reste hon sig upp och möttes av en annan bunt med papper.

   ”De här var visst dina.” Sa ett underbart leende ansikte. Gabriella rodnade ännu mer och tittade ner i golvet. ”Vi går i samma spanska grupp, va?” frågade den mörka rösten. Gabriella lät sig titta upp på honom igen.

   ”Jag tror det.” Svarade hon och log. Allt kände så fånigt.

   ”David Pederström, förresten.” sa killen och sträckte fram handen. Gabriella nickade och tog den.

   ”Gabriella Norén.” Sa hon. Och följde en notrad på ett av papperen.

  

Engelskan hade hon helt glömt…


Dit vinden blåser- Del 2



Rummet Melissa stod i var främmande. De bleka väggarna verkade pressa ihop henne, även fast de stod stilla. Vita väggar, vitt golv och vitt tak var det som omslöt henne. Endast en vas med två rosor i bröt den fasansfulla tomheten. Plötsligt började ett par tavlor sakta komma fram ur väggarna. Men de var suddiga. Omöjliga att se helheten på. Rummet påminde henne om någonting. Hon kunde inte komma på vad. Tystnade var tung och hon förstod inte vad hon hade där att göra. Var det någon mening med det?


Plötsligt ryckte hon till, sådär som man gör när man drömt att man faller. Hon hade visserligen inte drömt att hon fallit, men hon kom på vad rummet påminde henne om. Rummet var hennes minne, rosorna skulle föreställa Elsa och Petter. Tavlorna däremot skulle föreställa alla minnen som bleknat bort. Var de på väg tillbaka? Hon kände hur det tog emot att tänka. Sakta vred hon på huvudet mot väckarklockan och såg att det inte var än på länge hon behövde stiga upp. Hon slöt ögonen och försökta att glida tillbaka till drömmen. Visserligen somnade hon, men drömde gjorde hon inte.


När det pipande ljudet av väckarklockan var menat att väcka henne så satt Melissa redan vid frukostbordet och tuggade i sig en fralla med skinka på. Drömmen hade fått henne att vakna tidigare än vanligt. Hon kunde inte få den ur sitt huvud. Hennes far hade redan åkt iväg till ett möte och lägenheten kändes ovaligt tyst. Hon fick nästan för sig att slå på Conrads dator så att det surrande ljudet åter skulle sprida sig i lägenheten. När den sista biten av mackan var svald så hasade hon sig in i badrummet och målade ögonfransarna med maskara och ett tunt streck med eyeliner runt ögat. Hon slängde den skrynkliga klänningen från gårdagen i tvättmaskinen och letade fram ett par svarta tights och en over size t-shirt från garderoben. Den stora hanväskan stod i hallen fylld med mappar och läxa. På grund av krocken så viste hon ingenting. I början hade hon haft svårt att prata. Hon studerade på samma skola som hon hade gjort även ifall hon inte hade varit med om krocken. Fast hon hade special lärare och hade endast bild, hemkunskap och musik tillsammans med resten av klassen. Hon skyndade iväg mot kiosken där hon skulle möta Elsa.


Väl framme stod den blonda tjejen med en centimeters utväxt och med svarta högklackade skor, tröja som precis räckte över rumpan, svarta tights och en skinnjacka, väntande på Melissa.


”Hej.” utbrast Elsa och kramade om Melissa. Hon log. Elsa var som två pusselbitar, de var som klippt och skurna för varandra. Melissas pussel. Det innehöll endast tre pusselbitar. Melissa, Elsa och Petter.


De började gå mot skolan. En grupp med killar på moppe körde förbi och busvisslade i farten. Elsa skrek åt dem och räckte finger. De hade varann, de var en vägg att luta sig emot.



Vet att avslutningen blev tråkig, men är trött. Det blir mer spännande i nästa del, det lovar jag :)

Dit vinden blåser- Del 1

Jag kom på att det kanske inte är så smart att ha en annan sida som "Novellhörna" Jag ska nog skriva novellerna på den här sidan istället :) Så här kommer den gamla novellen ;)



Melissa satt ner på en av de frostbelagda bänkarna i parken. Stigen som löpte genom den var täckt av flerfärgade blad.
Hon, med det där yviga, blonderade håret och med svart maskara fint fördelat över ögonfransarna. Hon med en tunn grårutig bomullsklänning och med en skinnjacka över den, med tjocka grå strumpbyxor och ett par orangea converse brukade gå dit, Melissa. Så ofta att bänken började räknas som hennes. Ingen annan än hon satt där längre. Man hade lika gärna kunnat rista in ”Melissas bänk” I det mjuka träet på ryggstödet som nu som sagt var täckt av frost på grund av kylan. Nu satt hon där och tänkte på allt och ingenting med Mp3 snäckorna i öronen och Veronica Maggio på högsta volym. Många gick förbi, gamla som unga med tjocka vinterjackor och rejäla skor. De skyndade sig framåt mot framtiden i en rasande fart. Att stanna upp var något Melissa lärt sig. Tänka och trassla ut allt som man inte riktigt förstod eller hängde med på.

 Det var någonting väldigt långt borta som hänt. Vad mindes hon inte. Det kunde lika gärna vart en dröm, hon mins i alla fall Elsa, och Petter. Kanske hade de inte vart med där? Varför mindes hon dem, men inte någon annan? Petter och Elsa. Hennes pojkvän och Bff. När man mins dem, men inte de som uppfostrat en, inte de som lärt en allt man kan, då är någonting fel! Hon ville minnas, men någonting blockerade tankarna.

 Tillslut gav hon upp och började traska hem i stället. Kylan kändes där bak efter att ha suttit på den kalla bänken. Med Mp3n i handen gick hon de två kilometerna hem till fyravåningshuset på sammet gatan 17a. Det rykte om andetagen när hon gick och gruset knastrade under skorna. Som vanligt så stängde portarna vid nio så hon fick fiska upp nyckeln ur fickan och låsa upp. Innanför entré dörren var det varmt från vättstugan och röklukten låg som en dimma i trapphuset. När hon kom upp tre våningar och fram till dörren med namnskylten ”Graan” på dörren och den där lilla gula klisterlappen. Hon visste inte varför, och fast hennes pappa, Conrad, försökt förklara flera gånger att Melissa inte träffat ”Karin Alvénius” innan olyckan, så kunde inte Melissa förstå hur man kunde avsky någon så mycket när de aldrig träffats förr. Melissa fulkomligt avskydde Karin. Vad kom hon in helt plötsligt för? Tydligen hade Melissas mamma, Sofia, dött i den där satans olyckan. Koma hade hon legat i, Melissa. Två månader hade hon vart okontaktbar och medvetslös. Det var det. Som om någon hade knäppt med fingrarna och hon mins ingenting. Därför blev det lite rörigt och det där med Elsa och Petter. Hon mindes ingenting annat än just de två. Conrad hade stämt möte med dem för att de skulle prata och se om Melissa på något sätt kunde minnas dem. Det visade sig vara helt onödigt eftersom Melissa mins dem direkt. Vart ända minne som rörde dem var kvar. Allt annan borta. Någon hade kanske kopplat upp sig på hennes hjärna och roat sig med att radera saker ur den. Det skulle förklara allt. Men nu var det så osannolikt att man inte ens kunde fundera på det.

 Hon letade fram husnyckeln ur fickan igen och låste upp dörren. Ett vagt surrande ljud hördes inifrån arbetsrummet. Antagligen var det hennes far som jobbade på en ny bok. Han skrev kokböcker och många gånger hade Melissa fått vara försökskanin på oprövade recept. Många gånger hade hon spytt upp maten, hade han berättat. Hon fortsatte förbi arbetsrummet genom köket och in till sitt rum. Fönstret stod öppet och de gula gardinerna med fjärilar på svajade i den kalla vinden. De var de gardinerna hon tydligen haft när hon var liten. Conrad hade hängt upp dem i ett försök att få henne att minnas. Bokhyllan hade de även släpat upp ur förrådet och de hade staplat upp alla gamla sagoböcker i den. Melissa tyckte att det var helt onödigt, men Conrad ville så förtvivlat att hon skulle minas. ”Du förlorar så mycket.” brukade han säga sorgset. Hon brukade titta in i hans ögon och se någonting där då. Vad hade hon inte hunnit lista ut än.

RSS 2.0